equisport.blogg.se

"Och även fast det gjorde ont, även om det krossade mig och lämnade mig lite mer fördärvad än tidigare så är jag på något sätt okej med det. För när jag stod där och försökte på något vis förstå varför eländen händer oss ibland så började en tanke växa fram bland de kaos som pågick i mitt huvud. Jag tänkte att ända sättet för mig att känna en sån sorg och obeskrivlig smärta är genom att först ha fått uppleva något vackert , något som gör ont att förlora. Och hur för jävligt det än känns att gå miste om det så betyder det ändå mer att jag, om så bara för en sekund, fick ha det nära mig. Den tanken torkade kanske inte mina tårar men den fick de att ha lite mer betydelse. För fastän lågan inte brann för evigt så var det ändå den varmaste som brunnit hittils. Och inom mig kommer dess sken alltid lysa starkt."

 

Det jag är allra mest rädd för inom ridsporten är inte att bli skadad eller få tugga grus. Det jag är allra mest rädd för är att slitas ifrån min bästavän. Jag vill kunna vänja mig vid tanken, men det är svårt att tänka sig att en dag sälja sin stora glädje i livet, för det är precis så det är. Tanken finns inte där än. Faxen gör mig till den lyckligaste, han sprider sån enorm kärlek och värme. Det är just därför det är svårt, liksom att en dag bara ge lyckan till någon annans händer. Det går inte för sig i mitt huvud, aldrig. Men samtidigt vet jag att så kommer det ju bli, och ja det skrämmer mig. Är det konstigt? Faxen, min allra första egna häst. Han som har lärt mig allt jag kan idag. Min lycka och glädje i livet. Varför  i helaste helvete ska jag låta någon ta honom ifrån mig? 

 

3,5 år sätter sina spår. Alla timmar jag har lagt ner.. alla hundratals timmar jag har suttit och nött och nött uppe på hästryggen - bara för att allt ska sitta. Ju mer tid jag spenderar med Faxen, desto mer kunskap får jag, tack vare honom. Men samtidigt som min kunskap växer sätts det upp en mur som vi båda inte kan ta oss över. Tiden då jag har möjligheten till att fortsätta utvecklas och bli bättre så spärras det för den andre. 

 

Faxen har gett mig allt han kan ge och det är jag oerhört tacksam för. Han har och kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Och jag vet att när den dagen kommer då vi måste sälja och gå vidare kommer jag aldrig att hitta en häst som han. Hur länge jag än söker så kommer det aldrig att finnas en till Faxen. Folk får tycka och tänka precis som de vill. Jag talar från mitt hjärta med ärlighet och känslor. Ingen kommer kunna fylla det tomrom som en dag kommer att skapas. Jag kommer aldrig kunna återskapa de minnen han har gett mig. Allt som har med han att göra håller jag väldigt hårt och kärt. Faxen är och kommer alltid förbli min favorit. Jag är otroligt lyckligt lottad över att ha fått dela mitt liv med en sådan fantastisk individ som han är. 

 

Ridsporten är ett rent helvete, och jag hatar att det kan göra en så förbannat ledsen och sårad. Att en dag ge bort det som betyder allra mest för mig är ingenting som jag väljer.