Ridsporten är ett helvete
I helgen avled 17-åriga Olivia Inglis i Australien efter ett fall i en tvåstjärnig tävling och strax efter avlivades hennes häst. Nu sluter ryttare världen över upp för att hedra dem under hashtaggen RideForOlivia.
Den 17-åriga ryttarinnan Olivia Inglis dog efter skadorna hon fick vid ett rotationsfall när hon debuterade med familjens häst Coriolanus på tvåstjärnig nivå i fälttävlan. Coriolanus fastnade med knäna vid hindret och då han slog över drabbades ryttaren av svåra kross-skador. Trots att hon fick omedelbar vård och fördes med helikopter till sjukhus gick hennes liv inte att rädda.
Det sjukaste är att vi alla är medvetna om att detta kan hända. Vem som helst, när som helst. Jag riskerar mitt liv varje dag för att få vara med min häst. Jag väljer att sätta mig själv i fara varje gång jag sitter upp på hästryggen. Hur sjukt låter inte det? Och det här är något vi själva har valt. Varför? För att känslorna är för starka i den här sporten. Hästar är individer, dom är livs levande djur - precis som du och jag. Ett felsteg och det kan vara kört för din del, i detta fall för båda.
Jag blev otroligt rädd och sorgsen när jag läste artikeln. Allt kan gå så fel utan att man ens anar det. Jag ska vara enormt lyckig över att jag fortfarande andas och är utan några skador, för jag har själv varit med om det här.
Det var en klubbtävling. Jag startade för första gången i hela mitt liv L:B (1m) tillsammans med Faxen. Vi har hoppat 3an och är påväg mot 4an som var en oxer. När vi kommer i svängen tappar han lite fart och blir för lång, men snäll som han är hoppar han. Kom vi över? Nej. Han fastnar med ena knät mellan oxern och slår en volt framåt. Jag är sitter fortfarande på. I denna stund ska jag vara jävligt lycklig över att hela jag inte hamnade under honom. Det enda som låg tryckt mellan ridhussanden och en 400 kg tung häst var mitt ben, som i dagsläget mår hur bra som helst.
Men det allra konstigaste var att jag inte kände ifall jag hade ont eller inte. Hästen, var är hästen? Är han okej? Har brutit nacken? Tusen tankar på samma gång. Jag var så orolig, och så chockad.
Man tror inte att det kan hända en själv, man tror bara att det händer andra. Alla sjuka saker som drabbar andra drabbar inte mig, eller? Jag är så tacksam över att det gick så pass bra som det gjorde. För det hade kunnat sluta mer än riktigt illa.
Alla mina tankar går till Olivia och hennes familj. Vila i frid.
